Blod

Lördag förmiddag och solen skiner. Jag drabbas av en outsäglig lust att gå ut och promenera och njuta av solens värme mot min hud. Samtidigt är det den där veckan på månaden och jag känner mig inte helt i form.



Jag känner verkligen att jag skulle vilja likna mig själv med verket Blod som ni ser på bilden ovan (från Elisabeth Ohlson Wallins utställning "Jerusalem"). Håret på alla håll, inte ens påklädd ordentligt och blod som rinner längs benen på en. Verkligen oren även om det kanske inte är i ett religiöst sammanhang i det här fallet.

Är för övrigt extremt förtjust i stilen på Elisabeths fotografier så när hon har utställningar i närheten ska jag definitivt ta mig iväg och titta på de. Just utställningen Jerusalem visas i Örebro just nu så den tänkte jag ta mig förbi men jag skulle gärna sett några av hennes äldre utställningar eller få tag på bilder från de att dekorera mina väggar här hemma med.

Triangeln under bröstbenet ömmar igen och magen är aningens uppsvälld även om den inte ser ut som en ballong idag. I övrigt känner jag mig helt ok och gårdagen förflöt väl och utan mer än den vanliga morgonsnuvan.

Nej, nu ska jag slita mig ifrån datorn för te och lite läsning - Det onda arvet av Margit Sandemo ligger på sängbordet idag.

Min chef har bett mig att föra lite dagbok över hur jag mår - för att de lättare ska kunna identifiera vad som är fel med mig. Vem vet - kanske går det att se några mönster.
Dagen då:
Vaknar som vanligt, snorig och lite trött, med skillnaden att snorigheten inte släpper efter först koppen te som det brukar utan håller i sig hela dagen.
Mensen är inne på dag två och känns lite sådär lagom ihärdig med ett evinnerligt rinnande. Jo, så är det - inte mycket att göra när man missar ett p-piller ur kartan.

Jag har kanske lite feber men är fortfarande i stånd att tänka så jobbet hägrar. Stoppar i mig en alvedon i förebyggande syfte. Men innan jag ens nått bussen får jag frossbrytningar. Jag känner att kroppen är varm för svetten pärlar sig i pannan på mig men jag skakar och känner mig jättefrusen. Ja, ja, då får det vara så - tänker jag och åker till jobbet. Efter ett tag ger febern med sig och när jag väl är framme vid jobbet är det bara kinderna som hettar.
Dagen förflyter ganska lugnt och febern kommer inte tillbaka förrän till kvällen och då i lindrig form.
I samband med lunch upptäcker jag att min mage är uppsvälld och börjar få ont i triangeln under bröstbenet men innan jag är hemma från jobbet har det gått över. Tänker spontant att jag nog ätit lite för mycket fibrer och mjölmat så jag får skylla mig själv.
En ganska bra dag i slutändan då alltså.
Nu, sovdags. Klockan är tio och jag är jättetrött!

Början

Allting har en början och det har också min historia - den är bara alldeles för lång för att jag ska orka med att skriva den. Så jag tar det istället lite kort och så blir det mer och mer efterhand.

Jag har en tendens att bli sjuk. Det är vi förvisso alla ibland men jag verkar dra till mig allt vad sjukdomar heter - förkylning, magsjuka, influensa, halsfluss, feber, migrän - ja, alla de där "små" sjukdomarna som får folk att bli sjuka i ett par tre dagar får jag. Och inte en gång heller - utan nästintill konstant. De har dessutom en tendens att sitta i länge. Min sjukfrånvaro de senaste två åren har varit enorm och det har bara blivit sämre och sämre. Nu har det nått ett stadie där jag är mer sjuk än jag är frisk.

Läkarna rycker på axlarna och ger mig ett intyg. Har jag tur lyckas jag övertyga de om att ta några prover och faktiskt bemöda sig med att göra en undersökning - lyssna lite på lungorna, kanske kolla halsen eller öronen och ta en snabbsänka. Men proverna visar ingenting och de viftar undan det med att det "bara är en förkylning - det går snart över ska du se - man kan få lite nersatt immunförsvar när man varit sjuk så det kan ta ett tag att repa sig".

Min hälsa är ett ständigt orosmoln på himlen - inte bara för att det påverkar mina inkomster utan även för att jag smittar resten av familjen - både barn och sambo drabbas vilket förstås ökar på min sjukfrånvaro ytterligare.

Utvecklingen är ohållbar och tack vare en fantastisk chef kommer nu en utredning sättas igång för att ta reda på vad det är som är fel. Delar av mig känner en otrolig lättnad - att någon äntligen engagerar sig så jag kan få reda på vad som är fel. Andra delar av mig är fullständigt livrädd. För att få reda på vad som är fel kommer hela min tillvaro att vändas upp-och-ner - allt kommer behöva granskas.
Tänk om jag inte klarar av vad de hittar? Om jag inte går att bota? Eller tänk om de inte hittar någonting alls?